I feel sick all the way down to my bones.. Jag mådde så bra innan idag och dagen har varit toppen och på mindre än en bråkdel av en sekund förändras ALLT och det känns som jag inte har minsta lilla energi kvar att kunna orka kämpa.. Jag vill bara ge upp, sluta kämpa, lägga mig ner, blunda och hoppas på att det tar slut inom det snaraste... Meen tydligen så är hoppet det sista som lämnar en och hopp verkar jag ha en jävla massa av trots att jag önskar att det vore tvärtom.. Hopp om både det ena och det andra, men samtidigt känns det som slöseri för det kommer aldrig den där förändringen som man så innerligt hoppas på oavsett hur mycket gott eller ont man gör här i världen.. Man kämpar och kämpar och hjälper alla andra, samtidigt utan att veta om det sparkar man på sig själv och det känns som att man är totalt ensam i denna värld..

Det spelar verkligen ingen roll hur många människor jag har runtom mig, jag känner mig alltid ensam, alltid övergiven, missförstådd och ignorerad.. Det värsta av allt är att man visar upp världens "fake:aste" smile och bara hoppas på att nån människa ska se igenom ens fasad och bryta den hemska mur man alltid bär runt sig, att någon, vem som helst bara river den och inte ger sig när jag insisterar på att "det är bra med mig :)"..

Men jag tänker inte ge upp, om jag så måste krypa för att ta mig fram,
om jag så måste bära mitt fake:ade smile ett bra tag till i hopp om att någon
gång i framtiden kunna ärligt le och säga "JAG MÅR BRA!"

♥     ♥     ♥